När man jobbar i ständigt skapande (joråsåatte, jag jobbar faktist i ständigt skapande. Ehh..) Då är det väldigt lätt att börja klanka ner på sig själv! Man står och tittar föbrilt framför spegeln för att se alla fel som en skådespelerska inte får ha! Man framhäver dubbelhakan och står så en stund tills man vill spy.. Man tittar sig i profil och försöker se snygg ut men lyckas inte framhäva sina kindben sådär exotiskt som man borde! Man ser helt plötsligt att man skelar lite med ögonen att brösten är för små och fötterna är för stora! Och för gudsskull glöm inte tantfrisyren! Som nu mera är en ständig lillamy-frisyr!

Man börjar också tvivla på sin förmåga bara för att man inte lyckas få fram känsla och äkthet när man sitter med en text som man har på datorn och läser innantill! Och man springer runt i köket med datorn i ena armen och den andra armen viftar dramatiskt och ändå får man inte till det. Nej, då kan man helt plötsligt inte spela teater och man borde gå å bli gatusopare istället!

Så hur lär man sig att leva med sin dubbelhaka? Att ens bröst kommer alltid vara en storlek för små och ens fötter alltid en storlek för stor! Hur lär man sig leva med motståndent i en bransch där självförtroendet är A och O! Hur lär man sig den texten utantill? Hur lägger man regin för den pjäsen? Eller får man helt enkelt improvisera och hoppas att ens medspelare inte märker nått?

Ja såna här tankar kommer fram när det snart är bara 1 månad kvar till scenskoleprovet i luleå och jag har inte hittat monologen jag vill göra! Men eftersom jag är en sån lugn och sansad person så går det nog bra! Jag har ju alltid en balkong att hoppa ifrån!

Puss och kärlek till Er och glöm inte att ni är perfekta!