När man jobbar i ständigt skapande (joråsåatte, jag jobbar faktist i ständigt skapande. Ehh..) Då är det väldigt lätt att börja klanka ner på sig själv! Man står och tittar föbrilt framför spegeln för att se alla fel som en skådespelerska inte får ha! Man framhäver dubbelhakan och står så en stund tills man vill spy.. Man tittar sig i profil och försöker se snygg ut men lyckas inte framhäva sina kindben sådär exotiskt som man borde! Man ser helt plötsligt att man skelar lite med ögonen att brösten är för små och fötterna är för stora! Och för gudsskull glöm inte tantfrisyren! Som nu mera är en ständig lillamy-frisyr!

Man börjar också tvivla på sin förmåga bara för att man inte lyckas få fram känsla och äkthet när man sitter med en text som man har på datorn och läser innantill! Och man springer runt i köket med datorn i ena armen och den andra armen viftar dramatiskt och ändå får man inte till det. Nej, då kan man helt plötsligt inte spela teater och man borde gå å bli gatusopare istället!

Så hur lär man sig att leva med sin dubbelhaka? Att ens bröst kommer alltid vara en storlek för små och ens fötter alltid en storlek för stor! Hur lär man sig leva med motståndent i en bransch där självförtroendet är A och O! Hur lär man sig den texten utantill? Hur lägger man regin för den pjäsen? Eller får man helt enkelt improvisera och hoppas att ens medspelare inte märker nått?

Ja såna här tankar kommer fram när det snart är bara 1 månad kvar till scenskoleprovet i luleå och jag har inte hittat monologen jag vill göra! Men eftersom jag är en sån lugn och sansad person så går det nog bra! Jag har ju alltid en balkong att hoppa ifrån!

Puss och kärlek till Er och glöm inte att ni är perfekta!

Jag undrar varför söndagar är så speciella!

Ibland består dom en djävulsk baksmälla, ibland är man lycklig efter en grym lördagskväll/natt, man kanske fann kärleken, man kanske blev glad bara för att man fick till det. Eller så tvättar man och diskar, pysslar och får ordning eller så bara myser man! Vad man än gör tycker jag alltid att man vill ändra hela sitt liv på denna lilla söndag. Man ska aldrig mer dricka, man lovar sig att den här gången ska jag ringa personen jag träffade igår. Man säger till sig själv att bli bättre på att diska undan direkt, tvätta oftare, börja äta nyttigt (efter söndagskvällen är över förstås för då måste man ju svulla). Man ska ut å gå, börja träna, gå till tandläkarn, söka jobb.... Det är som man alltid får en ny chans när en ny vecka börjat. Egentligen är nyårslöften onödiga eftersom vi ständigt driver med söndagslöften!

Vet inte varför jag tänker på detta. Kanske för att jag sovit hela dagen, kanske för att det ösregnar, kanske för att jag sitter å vräker i mig nyss värmda micropopcorn och dricker vatten. Har tända ljus och lyssnar på Melissa Horn, saknar så jag går sönder och tänker att "gud det är typiskt söndag". Och självklart för att jag tänker "nu ska jag äta upp den här popcornspåsen. SEN ska jag bli nyttig". Men man kanske helt enkelt ska låta söndagarna vara som dom är! Dom är ju ändå vackra på sitt eget lilla speciella sätt!

Händerna och hjärnan vill blogga av sig lite. 

Mitt första egentligen motstånd i Stockholm fick jag ikväll!

Det var en ganska traumatisk upplevelse...

En propp hade gått i lägenheten!

Ja men va fan gör man lixom? Först hittar jag inte det djävla skåpet. Sen när jag väl hittat det stirrar jag bara på den gråa lådan med vita ploppar som sticker ut å tänker; "Jahaa och vad fan ska man göra nu?" Min andra tanke var; "Ska jag behöva gifta mig ändå. Måste man ha en karl i huset"

Men eftersom jag var ensam var det bara att göra det enda rätta! Ringa pappa! Jag finner en pall för att överhuvudtaget nå till det satans skåpet! Ringer pappa och försöker få hjälp av någon som är 30 mil bort!

Elvira; "Jahaaaa men alltså en av plupparna är lite längre in en dom andra"

Pappa; "Okej? Hur menar du nu?"

Elvira; "Jaa alltså. Den är lite längre in"
Pappa; "Okej kolla ifall grejen i mitten har gått sönder och spruckit"

Elvira; "Vilken grej? Vadå"

Detta sker då alltså i ganska dovt ljus eftersom lappan i hallen är en av dom som gått! Jag vågar knappt röra dom där grejerna för att jag antagligen kommer dö då! Tillslut finner jag den som är trasig och börjar försiktigt skruva. Till pappa säger jag bara; "Det här kommer antagligen vara det sista jag gör i livet"

MEN! det var det inte! Jag lyckades byta den där djävla proppen och  efteråt när lapperna funkar igen blir jag lika glad som ett barn på julafton!

Pappa säger med sin förnuftiga röst; "Ja varje dag lär man sig nått nytt" Ja vad skulle man göra utan pappa!

Efteråt kände jag att jag ville blogga av mig om detta. Skryta lite över denna girlpower insats! Självklart skulle statusen på fb vara; "Vem behöver en karl när man kan byta proppar själv" Men sen tänkte jag ett steg längre. Varför blir man så stolt över ett sånt här ingrepp (Herregud ingrepp. Ja ni hör ju. Man skulle ju kunnat tro att jag räddat livet på något eller satt in ett nytt hjärta eller nått. Men lite så känns det) Och sen kände jag. Jag har gärna en karl i mitt hus som byter min propp! Vad är det för fel med det? För jag vet om att jag faktiskt kan göra det själv! Och bara man vet det.. Ja då kan man vara hur osjälvständig man vill!

Ja så traumatiskt kanske det inte var! Men ändå!

Annars mår jag fantastiskt bra! Så jag antar att man behöver lite nära döden upplevelser ibland! För att få lite perspektiv!

Om inte annat för att dravla lite om i sin blogg. Men det är väl precis så som det ska va!

Puss och kärlek.

Ja det är ju tur att jag inte tjänar pengar på mitt bloggande..

Jag är ju så fruktansvärt aktiv i mitt skrivande..Ellerr?

Men det är ju det där med inspiration. Att det är svår att göra något utan inspirationen. Jag kan inte skriva utan den. På samma sätt som jag inte kan spela teater utan den. På samma sätt som man har tusen frågeställningar på scenen; "varför säger jag såhär. varför är jag här. vad vill jag. vart är jag påväg" Samma sak gäller i skrivandet. "Varför skriver jag det här" Annars blir det ointressant.. Eller varför dra det bara till teatern och skrivandet. Man måste alltid ha fråga sig "varför gör jag det här?" Jobbigt eller hur? Men skit samma om svaret blir; "för att jag inte har någon djävla aning om nått annat" Så har man iaf gjort en ifrågasättning. Och det är en bra början.

Själv kanske jag kunde fått en bättre början på det här blogginlägget..

Stockholm är fortfarande lika underbart och vackert! Skolan är otroligt givande, klassen är underbar, lärarna är grymma och livet leker.. Eller något i den stilen!

Det är snart dags för Luleå scenskoleprov igen! Som dom flest vet..Gick jag ju vidare till tredje provet förra gången och många, bla jag, tycker det vore otroligt dumt att inte försöka igen. Men hur laddar man om? Hur visar man att man har ännu mer att ge. Att man kan bli bättre? Alla dessa frågeställningar.. som sagt var! Men man måste ju.. Och vill ja det här? SOM FAN!!!!! Så jag tänker köra!

Gösta Ekman berätta om en kille som var trummis. Och som diskuterade med sin vän. "Vad tror du. Kan jag göra det här. Kan jag bli bäst. Kan jag lyckas. Eller borde jag sluta". Vännen svarade; "Kan du sluta?" Trummisen svarade lite förbryllat; "Ja jo. Det kan jag väl" Då sa vännen; "Ja men om du kan det så sluta då fort som fan" Och Gösta Ekman reflektera då till att han inte kunde sluta med teatern. Han kunde inte leva utan det. Och vad är det då att göra? Ja det är fan mej bara att försöka!!! Han är en otrolig man. Den där Gösta! Känner att vi är såpass nära nu att jag kan kalla han Gösta!

Jag hoppas Ni mår bra!

Många vet att dom är saknade! Och jag tänker på Er varje dag och längtar efter. Snart är det dags att fylla 25. Och då ses vi!

Puss och kram och kärlek. I den varma stockholsnatten