Händerna och hjärnan vill blogga av sig lite. 

Mitt första egentligen motstånd i Stockholm fick jag ikväll!

Det var en ganska traumatisk upplevelse...

En propp hade gått i lägenheten!

Ja men va fan gör man lixom? Först hittar jag inte det djävla skåpet. Sen när jag väl hittat det stirrar jag bara på den gråa lådan med vita ploppar som sticker ut å tänker; "Jahaa och vad fan ska man göra nu?" Min andra tanke var; "Ska jag behöva gifta mig ändå. Måste man ha en karl i huset"

Men eftersom jag var ensam var det bara att göra det enda rätta! Ringa pappa! Jag finner en pall för att överhuvudtaget nå till det satans skåpet! Ringer pappa och försöker få hjälp av någon som är 30 mil bort!

Elvira; "Jahaaaa men alltså en av plupparna är lite längre in en dom andra"

Pappa; "Okej? Hur menar du nu?"

Elvira; "Jaa alltså. Den är lite längre in"
Pappa; "Okej kolla ifall grejen i mitten har gått sönder och spruckit"

Elvira; "Vilken grej? Vadå"

Detta sker då alltså i ganska dovt ljus eftersom lappan i hallen är en av dom som gått! Jag vågar knappt röra dom där grejerna för att jag antagligen kommer dö då! Tillslut finner jag den som är trasig och börjar försiktigt skruva. Till pappa säger jag bara; "Det här kommer antagligen vara det sista jag gör i livet"

MEN! det var det inte! Jag lyckades byta den där djävla proppen och  efteråt när lapperna funkar igen blir jag lika glad som ett barn på julafton!

Pappa säger med sin förnuftiga röst; "Ja varje dag lär man sig nått nytt" Ja vad skulle man göra utan pappa!

Efteråt kände jag att jag ville blogga av mig om detta. Skryta lite över denna girlpower insats! Självklart skulle statusen på fb vara; "Vem behöver en karl när man kan byta proppar själv" Men sen tänkte jag ett steg längre. Varför blir man så stolt över ett sånt här ingrepp (Herregud ingrepp. Ja ni hör ju. Man skulle ju kunnat tro att jag räddat livet på något eller satt in ett nytt hjärta eller nått. Men lite så känns det) Och sen kände jag. Jag har gärna en karl i mitt hus som byter min propp! Vad är det för fel med det? För jag vet om att jag faktiskt kan göra det själv! Och bara man vet det.. Ja då kan man vara hur osjälvständig man vill!

Ja så traumatiskt kanske det inte var! Men ändå!

Annars mår jag fantastiskt bra! Så jag antar att man behöver lite nära döden upplevelser ibland! För att få lite perspektiv!

Om inte annat för att dravla lite om i sin blogg. Men det är väl precis så som det ska va!

Puss och kärlek.